På luffen

Vi har flytt hemmet. Det var planerat hela tiden att vi lånar M’s föräldrars övernattningslägenhet under de värsta dagarna så gnället en trappa ner var bara halvbefogat, i skicket helt utan kök och hantverkare på låset 07 behöver vi inte leva. Här har det visat sig finnas Netflix och Svtplay direkt i tv’n also known as best thing ever när man ammar. Försöker övertala M om att vi borde köpa en sån här tv men det stockkonservativa lilla stycket anser “två datorer och en fullt fungerande tv” vara nog. Jag lever med pappa Hedenhös, vem tittar ens på tv i datorn när detta finns?

Give me strength

Har ni nånsin övervägt att riva ut köket och det angränsande barnrummet – golv, väggar, hela smacket – för att renovera detsamma under två veckors tid med en åttaveckors bebis, en nybliven fyraåring och en katt i samma hem nån gång? 

Bra. Gör inte det. Någonsin. Vi har knappt börjat och är redan nära sammanbrott och skilsmässa.

Jag har det bra 

Idag pappa skulle du ha fyllt 75. Du var inte så värst impad över det där med att fylla år men grattis ändå. Jag älskar dig och önskar så du hade fått träffa och lära känna min kille, hans barn och min Tuta – ditt yngsta barnbarn. Jag tänker att du ändå på något plan vet att jag har det bra? 

Obs

Jag mår bra mycket mer än jag har ångest. Jag måste bara säga det. Ångesten är hemsk och känslan är ju verklig när den är där men jag är på “rätt sida gränsen” och större delen av tiden mår jag bra.

Vad hände? 

Livet hände. Det kaotiska, roliga, ljuvliga och bitvis bråkiga och sjukt jobbiga livet med en tre-fem-sju-snart åtta veckor gammal bebis, en nybliven fyraåring och två föräldrar som har en del i övrigt att önska vad det gäller sömn, såklart. Jag önskar jag hade skrivit sån månadsanteckning till min lilla Tuta men ja, jag är inte en person som kommer ro det i hamn. Hon har börjat le med flit i alla fall, sen nån vecka tillbaka. Det är så gulligt att hjärtat exploderar. Min ångest har blivit bättre men blossar upp ibland som häromnatten när M måste prata nonsens en stund med mig i mörkret för att överösta rösten i mitt huvud som mullrar om allt hemskt som kan ske. Men det är i alla fall mindre ofta. 

Jag har slutat vara vaken hela nätterna för att vakta att de jag älskar andas men nerverna saknar fortfarande ett skyddande lager hud. Jag tål inte riktigt läsa nyheter nu. Men jag skäms där jag sitter med tårar i ögonen och mitt varma trygga barn sovandes i famnen och betalar räkningar och vänder bort blicken från det lilla som sipprar in i min bubbla.

300 kronor till SöS. 300 kronor betalar jag för att jag och min dotter under tre dygn var i en av världens mest kompetenta sjukvårds händer. 300kr för att fyra barnmorskor, en överläkare och jag vet inte hur många fler på några sekunder var där när mitt barns puls föll under hennes förlossning. 300 kronor för en barnmorska som satt på min sängkant och pussade min panna under de åtta minuter mitt barn och hennes pappa var iväg från mig direkt hon föddes med lungor som inte riktigt orkade ta sitt första andetag efter att ha kämpat sig lite felvänd ut i gryningsljuset. Tack vare alla dom var det aldrig någon fara. Hade det varit det hade mer resurser satts in. Tack vare välfärdssystemet de före oss byggde ligger hon här och sover och jag kan unna mig att gömma mig med näsan i hennes hår från nyheterna om de som inte har det som vi. Dom som blir skjutna för sin färg och de som vi inte släpper över våra gränser. 

Jag skäms och önskar jag kunde betala mer för att fler ska få ha det som oss. Vi har råd och även om vi inte hade haft det så hade vi ändå haft mer. 

Sit and wait for my precious heart to break 

Herregud vilken känslomässig berg och dalbana det här är. Jag hade ingen aning om exakt hur starka känslor den här cocktailen av en (min!) nyföding, en man jag älskar, mitt barns storasyskon och alla världens faror* som potentiellt skulle kunna skada dem skulle framkalla? Jag har aldrig, aldrig varit så rädd, eller så lycklig. Hjärnan kortsluter stup i kvarten och kvar mitt i all trötthet som också finns där har tårarna bara sprutat. 

Det kommer bli bra men just nu är  det råa nerver rakt ut där det borde finnas hud och allt jag vill göra är att andas mot min killes hals och min bebis hjässa och aldrig aldrig släppa någon av dem utom sikte. Är så tacksam över den tur och timing mellan M’s nya jobb, semester och tio dagar som gör att vi får fyra veckor ihop nu direkt och sen tre till i augusti. Vet inte hur jag skulle fixat annat.

*Misstänker att nån liten hormon kan vara inblandad här med. 

Årets ljusaste natt

Hon är här nu. När midsommarafton gick över till midsommardag kom hon och inget blir nånsin samma igen. Hon är perfekt.

 Jag har en dotter nu. Min dotter har en mamma nu. Vi har en pappa och partner. Vi är en familj nu. Vi kommer alltid vara en familj.

Spridda tankar före rimlig tid

Jag har börjat vakna 03.30-ish. Eller, då vaknar jag för kanske tredje gången men då vaknar vaknar jag och är hungrig och sen är det kört. Äter lite yoghurt och lägger mig bredvid kille och katt igen och alla bara sover och sover och eftersom jag vet att M´s klocka ringer 04.45 väntar jag på det istället för att somna om. Plötsligt har han börjat få kaffe på sängen. 04.45? Sjukaste jag varit med om. Han med. När vi träffades låg han vaken i timmar varje dag och väntade på att jag skulle behaga vakna så han fick göra kaffe.

Jag har slutat jobba. I måndags var min sista officiella dag. Det är ändå tur det om nätterna ska vara så här och jag kan ändå pyssla på lite i skymundan för att undvika en känsla av att ha trillat av jorden.

Förra veckan fick min kropp och en barnmorska mig att tro att jag skulle vara en av de 4,6% årligen som föder sitt barn i v 37+nåt (dvs v38 här i den obegripliga tideräkningens värld) men så tillvida kiddot inte kommer idag så kommer inte det hända. Jag har börjat oroa mig väldigt. Det föds så fina friska barn varje dag och av någon anledning får det mig att känna att risken för att mitt barn inte ska vara det ökar för varenda sekund. Orimligt och så hemskt att jag inte vill skriva eller ens tänka på det.

Idag ska jag till barnmorskan. Vi ska skriva en förlossningsplan, tror jag. Känns random, hur ska jag kunna veta det? Nåja. jag kommer iaf få lyssna på det lilla pickande extrahjärtat därinne och det kanske kan lugna ner mig en aning igen.

Nu är kl 05.42, jag är pigg som en lärka på tjack men ska försöka somna om medelst dokumentär på UR Play om ryska mördare. Sån är jag.

Från Djursholm till Danvikstull

Eh, nej. Men idag efter jobbet valde jag att promenera från Roslagstull till Hötorget vilket enligt kartan var 2 kilometer och det där jag sa till M i helgen – undra om jag börjar få lite foglossning nu? – var nog helt korrekt. Det känns liksom ner i skinkorna från korsryggen och efter ovan promenad, lite stros på Monki och Weekday samt lite tunnelbana, buss och uthämtning av ett paket är jag fullkomligt strandad i soffan. Måste duscha och äta middag. Fattar inte hur jag ska orka. Bootcampen jag kört tre år i rad vid denna tiden på året känns rätt avlägsen kan en säga.

Spillde även ur mig detta i helgen efter att ha insett att det bara är lite mer än tre veckor till BF: Jag kommer sakna att vara gravid ändå? M ba HAHAHAH va skämtade du inte? Jag som har klagat i stort sett non stop sen slutet på oktober är plötsligt lite nostalgisk och går omkring och stryker över magen och beundrar spegelbilden i skyltfönster och känner mig allmänt snygg och lite moderlig helt plötsligt. Tänk vad lite hormonpåslag och insikter om väldigt nära förestående föräldraskap kan göra ändå?